7 december 2016
Vernissage 2016
Utställningen med 2016 års kulturstipendiater invigdes traditionsenligt den första lördagen i december månad av Stenastiftelsens ordförande Madeleine Olsson Eriksson. De tre stipendiaterna Fredrik Åkum, Ida Lovisa Rudofsson och Lotta Antonsson var närvarande liksom utställningens kurator Johan Sjöström. Madeleine Olsson Eriksson berättade kort om stiftelsen och dess ändamål att stödja forskning och kultur.
Sedan 1996 har stiftelsen belönat 122 kulturstipendiater och vilka de är går att läsa i stiftelsens årsbok 2016 och på stiftelsens hemsida. Sedan ordföranden läst upp motiveringarna till årets kulturstipendiater förklarade hon årets utställning för invigd.
Johan Sjöström beskrev utställningen med orden: Tre stipendiater – Tre generationer – Tre röster – Tre teman. Han förklarade att varje konstnär disponerar ett eget rum inom Stenahallen och att de allra flesta verken är helt nya. Han tackade stiftelsens ordförande för det mångåriga samarbetet och passade också på att göra reklam för den kommande Tove Jansson utställningen, som till del finansieras av Stenastiftelsen. De många besökarna spred sig sedan runt i Stenahallen.
I det innersta rummet hänger flera stora målningar i blågrått och vitt som ingår i Fredrik Åkums serie Shirt. De är ursprungligen inspirerade av ett foto av en skjorta med ett växtmönster. En annan serie Riso Dust sätter betraktarens fantasi i rörelse. Är det kanske en stjärnhimmel som sakta sakta ändrar form? På golvet står några upp och nervända basketnät i polyester och jesmonite. Återigen utan någon förklarande text som leder tankar och fantasi i en viss riktning.
Lotta Antonsson, som kanske mest är känd för sin fotokonst med feministiskt motiv, visar stora svart- vita fotografier av vackra sensuella kvinnor där munnen, ögonen eller näsan är dolda av snäckor i olika former och färger. De ger en ny dimension till fotografierna och skapar en känsla av mystik. I utställningen finns också en stor snäcka i nysilver och ett konstverk byggt av spegelkuber, snäckor och ametister.
I rummet som disponeras av Ida Lovisa Rudolfsson står ett vindskydd uppspänt på björkstammar. Det blev snabbt barnens favoritplats att sitta och kura under. Duken är broderad med små flygplan som vart och ett har en egen historia. På väggarna hänger små och stora verk, alla detaljrika, broderade med små fina stygn och med en rent fotografisk kvalitet. Som en röd tråd i utställningen går en känsla av utsatthet, en längtan efter att ha ett hem.
(Bilder: Magnus Gotander, Bilduppdraget)
