16 maj 2018

Intervju med skådespelaren David Dencik

Har du någon anknytning till Göteborg – studier, arbete, goda vänner?

– Ja, mina föräldrar kom delvis från trakten, dom ligger begravna på Östra Kyrkogården. Som barn besökte jag dom ofta i deras lägenhet i Västra Frölunda. Vi åkte ibland till Näset. Idag har jag en ”faster” som bor i stan. Göteborg är en stad med en speciell plats i mitt hjärta, som jag gärna besöker.

Har du arbetat som Artist in Residence eller gästprofessor tidigare?

– Nej, detta är första gången jag undervisar. Känns spännande att prova på något nytt.

Vad är det lockar dig att arbeta med studenterna på HSM?

– Jag har länge funderat kring vad som ligger bakom bra skådespeleri. Jag hoppas att mötet med studenterna ska ge mig nya perspektiv, och kanske ge lite klarhet åt denna fundering. Både för mig och för dom.

Vad mer konkret gör man som “gästlärare”?

– Ingen aning, fråga gärna igen när besöket är avslutat.

Du är för gemene man mest känd som skådespelare och ofta har du spelat väldigt osympatiska roller. Nu skall du spela Thomas Quick? Hur kommer det sig att du hamnat i det rollfacket?

– Jag skulle vilja vända lite på frågan. Visst har jag spelat ”osympatiska” roller, men det är aldrig så jag ser på rollerna. Har rollerna en komplexitet som attraherar mig, är materialet välskrivet, är tematiken intressant, då brukar jag tända till. Alla människor bär på osympatiska drag, så även jag. Det skulle faktisk provocera mig mer att spela genomgående ”sympatiska” roller, eftersom jag inte tror på att sådana gestalter existerar. Möjligen i en tecknad serie som superhjältar, men den sortens filmer konsumerar jag heller inte. Huruvida Sture Bergwall/Thomas Quick är ”osympatisk” återstår att se, men jag tror inte det är så enkelt. Sen är det ofta så, att det är just detta rollfack, som har dom bästa och svåraste rollerna.

Du arbetar med både film och teater, vilket ligger ditt hjärta närmast? Har du någon roll som du drömmer om att få spela?

– Jag har, som tur vad, ingen drömroll. Kan inte minnas att jag någonsin haft det. Världen är alldeles för intressant och obegriplig för att lägga sig fast på en roll som skulle kunna förlösa mig. Sen kan man ju spekulera lite i tänk om jag hade det. Vad skulle hända om jag då fick spela den. Skulle det alls bli bra? Och vad skulle hända mig när jag var klar med den, vad skulle jag då ta mig till? Ofta är det så att en drömroll är något man först kan formulera när man avslutat ett arbete, då formulerat i dåtid. På så sätt kan jag ledigt säga att Lasermannen var en drömroll, Hamlet, Idioten, ”Puss” i Top of The Lake, Henry Morgan i Gentlemen, Veronika i ”En Såpa”, alla var drömroller. Men det visste jag inte innan vi satte igång. Skådespeleri ligger mig varmt om hjärtat, inte så noga om det är det ena eller andra. Sen blir detta oftast förlöst framför kameran. Teater är mindre flexibelt jämtemot den vardagen jag lever, med familj och så.